Jag är ju fortfarande lite besviken på hur mina ben var under Axa, men det är ju inget att göra åt nu. Man funderar ju på om något i förberedelserna kunde gjorts annorlunda, men nej verkar svaret vara. Eller i alla fall inte något bättre.
Jag hade ju tre problem under tävlingen. Benen blev lite väl stumma, kände det redan i första utförsbacken ner från Ottfjället att jag inte kunde ta ut stegen ordentligt med vanlig lätthet utför. Det enda jag kan tänka på som förklaring är att benen blev lite sönderslagna redan veckan före på Vildmarks15.
Det andra problemet var att jag blev väldigt stum i nedre delen av ryggen in i andra stigningen. Förmodligen hänger det ihop med det första och det gjorde faktiskt lite ont upp på andra fjället när det blev en lång ihållande stigning. Och det kändes ju utför också. Jag tänkte ju att ryggen skulle fräch efter att ha låtit bli stakning i nästan två veckor före. Men icke.
Det tredje problemet var att jag var lite illamående från magen under loppet, det kändes att det var svårt att ta sportdryck och geler. Men detta var egentligen inte så stort problem, mest irriterande.
Så det gick inte som jag ville. Men, trots en dålig känsla så löpte jag ändå bättre än förra året och jag hade ett bra upplägg på loppet. Plockade placeringar hela tiden och var ju inte nära att ta slut. Dumt att klaga, och så man lärde sig väl något.
Direkt efter loppet kunde jag knappt stå på benen, en märklig känsla. Nu höll den i sig i en lite stund bara men visst var benen slitna. Dagen efter åkte jag en stund klassiskt och stakning på rullskidbanan i Vålådalen, det kändes ganska bra faktiskt och visar väl att jag inte pressade kroppen till max. Men visst var jag fruktansvärt stel. Vilade helt på måndagen.
Nu har jag återhämtat mig med sommarens pass på rullskidbanan i Östersund, cykling runt Alnön samt stakning mellan Sundsvall, Kvissleby och Matfors. Fint det.
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar