onsdag 21 september 2016

Kvinnor, idrott och manliga ledare

Snart kommer det en bok från min vän Maria Rydqvist om hennes erfarenheter från sitt idrottsliv och frågor kring kvinnliga idrottare där det saknas både kunskap och debatt. Genusperspektiv på idrott i allmänhet och längdskidåkning i synnerlighet. Allt från hur det är att börja sin skidkarriär som lite tjej och inte ha några kvinnliga förebilder i sin idrott till mens, bristen på kvinnliga ledare och hur man ska fortsätta sin karriär efter en graviditet. Bra va!

Själv har jag varit med på ett litet hörn och diskuterat och bollat idéer med Maria under arbetets gång kring frågeställningar och möjligheter i skrivandet. Kul med någon som förstår värdet av en genusintresserad samhällsvetere som också är över medel idrottsintresserad! Jag tror boken blir en bra möjlighet för idrottsrörelsen att ta nästa steg mot en mer jämställd värld. Av stor vikt är också att dom flickor, tjejer och kvinnor som det handlar om verkligen få komma till tals och att inte idrotten fortsätter i invanda patriarkala mönster där män diskuterar och bestämmer över kvinnor.

Slutligen, när man pratar om jämställdhetsfrågor inom idrotten så är det ju inte så sällan som just män tar illa upp. Män som själva är engagerade inom idrotten och kanske är dom som bär upp den så att vi kan fortsätta med det vi tycker är så kul. Låt mig säga så här, det både handlar om er men samtidigt något större. Hur vill vi att idrotten ska se ut? Där har vi alla ett stort ansvar för att gå i riktningen mot att kvinnor både tas på lika stort allvar men även får samma möjligheter som män! Så det här är möjligtvis lite obehagligt men inte farligt, vare sig du är förbundskapten eller har dragit spår i den lokala klubben varje vinter sedan 1974. Så tänk till nu och gör något!


//Stefan

tisdag 6 september 2016

När får man ljuga?

Hittade mer i Expressen om att det kanske finns en anledning att ljuga även om man är flykting. Diamant Salihu skriver om detta:

I maj var han plötsligt i Tyskland.
Hur kom du dit undrade jag?
"Jag gjorde det illegalt", svarade 23-åringen.
Han hade fått tag på ett falskt pass och lyckats flyga till Italien. Därifrån tog han sig till sin bror och sökte asyl. För bara några dagar sedan fick han det eftersom han har självklara asylskäl enligt internationell rätt.
Nu lär han sig tyska och lever. Det är skillnad på att vara vid liv och att faktiskt leva.
Men gjorde han fel som tog sig dit illegalt?
Var det fel att han använde ett falskt pass?

Bra frågor.

//Stefan

måndag 5 september 2016

Proportionalitet

När man tycker illa om någonting är det svårt att tänka klart. När flera tycker illa om någonting är det ännu svårare att tänka klart. När man tycker illa om människor blir det farligt.

Dom flesta av oss är av uppfattning att fortkörning inte ska bestraffas med döden, det förefaller vara orimligt hårt i förhållande till brottet. Vi är till och med av uppfattningen att det är okej att väldigt få av brotten mot hastighetsbegränsningar leder till domar. För det är ju så vi funkar, annars skulle vi kräva konstant övervakning av trafiken. Ett inte så trevligt system så därför försöker vi få hastighetsbegränsningarna att fungera hyfsat med lite övervakning ibland. Vi relaterar straffet till hur allvarligt brottet är och samtidigt väger vi in vilka konsekvenser systemet får för allmänheten. Dvs vi kan inte låsa in alla som bryter mot hastighetsbegränsningar!

Vi bygger dessa principer på årtusenden av mänsklig utveckling och jag tycker nog att vi kommer framåt mest hela tiden. Men ibland åsidosätter man principerna (notera här att jag inte menar att principer i sig är av godo, dom ska ju vara genomtänkta) för att ja, man tycker så illa om någonting. Vi ser det ganska ofta även i dagens samhälle tyvärr.

Nu senast så är många arga på att VISSA flyktingar ljuger om sin ålder. Och självklart, det kan föreligga incitament att så göra så som att lättare få uppehållstilstånd om man är barn gentemot vuxen. Inget konstigt med det. Om man också väger in att samma flyktingar flyr för sina liv så kanske det inte är konstigt att man gör det man kan för att få stanna. Det är med andra ord inte ett speciellt allvarligt brott och vem är egentligen brottsoffret? Sen är ju frågan, vem har inte ljugit om sin ålder?

Men hos vissa går det snett. Man är så övertygad om att flyktingen är en så stor fara att även det minsta brott ska rendera i den hårdaste bestraffningen. Och så kan en desperat önskan att stanna i säkerhet och att ha en framtid mötas med krav på omedelbar utvisning oavsett konsekvenser.

Proportionalitet någon?

//Stefan

måndag 29 augusti 2016

Stavlängder...

Jag har väl tänkt att skriva något om stavlängder ett tag nu, det är ju en aktuell fråga i dessa tider av stakning. Så får man lite tid över ibland och jag skrev en kommentar på Erik Wickströms blogg. Tänkte utveckla den här.

Nu avser jag inte att kommentera så mycket vad andra gör eller vad som funkar till vilken åkare. Men visst är det intressant att både långloppselit och motionärer plötsligt (igen) börjat prova längre stavar. Men som med alla trender gäller det att vara lite försiktig och fundera vad som är bäst för en själv.

Själv är jag 181 centimeter lång och inom långloppen har vi så länge jag har varit med talat om att man går upp någon (2-3cm) centimeter jämfört med klassisk åkning på kuperade banor. Det är helt enkelt lite svårt att få ett bra flyt i diagonalåkningen med för långa stavar. Det som hänt nu är att många har börjat testa att staka med skate-längd (eller längre) på stavarna. Det funkar uppför och avlastar (kanske) armarna något och ökar (kanske) kapaciteten uppför. Så jag har under många år kört med ca 156 centimeter långa stavar, och jag har faktiskt inte så stora planer på att förändra allt för mycket där.

Om längre stavar kan underlätta stakning uppför så tycks det vara motsatt förhållande i flack och snabb åkning. Det blir svårt att få ett bra flyt i stavtaget och efter isättningen upplever jag att man nästan stoppas upp i rörelsen. Men visst kan man anpassa tekniken också. Följande är mina slutsatser så långt:

Vid klassisk åkning för att optimera för klättrande så åker jag mer 154cm eller 154.5cm.

156cm är min traditionella långloppslängd, vi talar om främst flacka lopp och snabbt före. Samma längd använder jag också på rullskidtävlingar, där det är relativt snabb stakning. Här är det väldigt tydligt att om jag går upp 1cm så får jag väldigt svårt med träffen i stakrörelsen, inte för långa stavar på snabb rullskidåkning alltså.

157.5cm använder jag numer på kuperade långlopp eller om det skulle vara mjukt och segt före. Det beror ju på hur långt man trycker ner stavarna i snön också. Numer använder jag nog den här längden lika ofta som 156cm.

Jag har testat 165cm ganska mycket senaste vintern. Jag har i och för sig alltid stakat lite med skatestavar vintertid bara för omväxling men nu har jag mera tänkt på det som en möjlighet för exempelvis Årefjällsloppet. Vid stakintervaller på tex Lugnet så känns det klart bättre uppför Mördarbacken med så långa stavar än med 156cm, förmodligen går det lite fortare också. Men,är jag uppe på 157.5cm så är det direkt mindre skillnad. Komplicerat alltså. Jag tror ändå det skulle vara värt att testa på Årefjäll eller Birken. Men när det är flackt och går relativt lätt funkar det inte.

Och sen har vi ju Nordenskjöldsloppet också, som jag kanske ska åka. Ett lopp som tycktes slita väldigt hårt på handlederna enligt dom som åkte. Samtidigt körde Erik Wickström med Kraftstaven under den största delen av sitt 24h lopp i Vålådalen i våras. Så jag tänkte att den kanske skulle lösa vissa problem där. Vi får se, mina tester med Kraftstaven har väl varit sådär hittills. Tycker det är svårt att köra fort med den, uppför är den väl okej men har inte riktigt hittat något bra tryck där heller. Kanske på ultradistanser?

//Stefan



torsdag 25 augusti 2016

Hederskulturen inom fotbollen är stark!

Det här med Hope Solos dissande av Sveriges taktik i OS och att hon därmed blivit avstängd av sitt förbund är intressant. Hederskulturen inom idrotten är stark, intressant och inte minst motsägelsefull. Och vad är fusk? Vad är osportsligt? För en utomstående framstår vissa reaktioner från idrottsrörelsen som minst sagt bisarra, och det här måste vara en av dom mest bisarra. Att bestraffa besvikelse...

//Stefan

söndag 21 augusti 2016

Långpass stakning

Hej på er!

Eftersom det inte verkar bli något Allianslopp (pga somande tidigt på kvällen efter rullskidpasset hem från jobbet samt omöjligt att efteranmäla sig) så blev det idag ett test inför ett eventuellt lopp på 22 mil i vår. Upplägget var att staka mot Norberg för att möta upp Ronny och sen ta den vanliga rundan med lite skarvningar. Rullade iväg med 3or på blöt asfalt och bestämde mig för att det skulle bara hyfsat distanstryck i dagens stakning. Med förhoppning om att det skulle skona handleder och armar tog jag Kraftstaven under dagens pass.

Efter en dryg timme mötte jag Ronny och vände ner mot Sala hållet igen. För er bekanta med den Nordvästmanländska geografin så var vi runt på ställen som Karbenning By, Ängelsberg, förbi Västervåla nästan till Virsbo. Tillbaka till Ängelsberg och vidare mot (och mötte Nicklas J) Fagersta för att ta Melingsbacken på gamla vägen till Norberg. Vi rundade Noren upp till Kärrgruvan och sedan följde Ronny med en bit mot Västerfärnebo. Han skulle ju bara staka fem timmar men förändrade målet till 9 mil, blev inte sån stor skillnad. Själv stakade jag med och hann på vägen in en vända till både Karbenning och Karbenning By igen. Stannade till hemma efter 8.15h och 134 km. Det finns ju helt okej vägar för rullskidor här!

Snittpulsen blev 110, får sägas vara högt för mig på ett ultrapass. Snitthastighet 16.5 km/h, blött i början och några mil väldigt grov asfalt. Ronny hävdade att jag var stark idag, kanske därför jag drog 90% av tiden. Man blir bra på det man tränar liksom.





Vad var det för mening med detta då? Kul! Motiverande. Testa kropp och material. Och sen fick jag ju träna några timmar också.

Kraftstavens krokiga del gjorde i alla fall ingen negativ inverkan på mina handleder. Kanske hjälper den mot dom handledsproblem som många upplevde på Nordenskjöld i våras? Vad jag däremot fick ont i var fötterna av vibrationerna, trots Elpex Evo. Långt ifrån dödligt skadad men det tog hårt. En del grusbeläggningar på vägarna här ute på landsbygden är inte att leka med!

Försökte hålla bra distanstempo hela passet, det gick också lite snabbare än mitt och Ronnys 9-milspass i juli, och det funkade väl bra hela vägen. Lite seg sista timmen men det ska man väl vara. Drack vatten första 3 timmarna sen sportdryck och Cola. Två (korta)stopp för fika med lite bullar och energikaka. Kunde ätit mycket mer men ville ändå testa kroppen.

I tävlingstempo blir det naturligtvis en helt annan påfrestning på kroppen men det här kändes i alla fall väldigt bra. Vi kom fram till att det stora problemet blir att hålla uppe energinivåerna under kanske 10 timmar tävling. Nu får vi se vad nästa test blir...

//Stefan